onsdag 7 november 2007

Den vördnadsvärde

TV-serien Rome är framme vid sin upplösning. Den rivalitet som byggts upp mellan Octavianus och Marcus Antonius har nu nått sin kulmen. Ni som ännu inte har sett andra säsongen, lär knappast bli överraskade när ni får reda på vem som slutligen står som segrare.

Octavianus har varit intressant att följa. Han har utvecklats från en osäker och rätt kuvad grabb till en tämligen motbjudande karriärist. Han har bara ett mål för ögonen: makten. Och han går över lik för att få det han vill. Vänner, familj, medarbetare, allierade – ingen hålls för helig. Löften bryts, människor schackras med.

Samtidigt röjer Octavianus sällan med en min vad han egentligen känner. Han är helt befriad från humor och självdistans, en sorts maskin, utan mänsklig värme. Endast i umgänget med sin hustru blottar han ibland små anomalier, spricker måttligheten och nykterheten sönder.

Visst stöd för en sådan bild får man hos exempelvis Suetonius. Där talas det en hel del om hur försiktig, besinningsfull och eftertänksam Octavianus var. Han ville ha ordning och reda. Han ville ’skynda långsamt’. Excesser – förutom på det sexuella området – tycks ha varit honom främmande.

Det som blir kvar i minnet efter teveseriens slut är dock knappast den vördnadsvärde Augustus. Snarare en direkt frånstötande människotyp, som tyvärr inte gick under med resten av romarriket.

söndag 4 november 2007

Attentatet i London

Idag 5 november bränns det av en och annan smällare i England. Fyrverkerier lyser upp natthimlen. Och ett antal dockor kommer säkerligen att stickas i brand.

Det är nämligen Guy Fawkes’ Day.

Det man firar – eller minns – är the Gunpowder Plot (’krutkonspirationen’). Och den de engelska barnen häcklar, bland annat med hjälp av dockorna, är den attentatsman som givit konspirationen ett ansikte: Guy Fawkes.

Fawkes hade tidigt konverterat till katolicismen, och sedan 1593 stred han för den spanska armén i Nederländerna. Han försökte också få den spanske kungen, Filip II, att invadera England.

När Jacob I besteg den engelska tronen 1603, skärptes motsättningarna med katolikerna ytterligare. Jacob var ju redan kung i det reformerta Skottland, och son till Maria Stuart.

En liga av allierade katoliker beslöt sig för att slå tillbaka, med eller utan spanske kungens hjälp. På ett värdshus i London svor de en högtidlig ed att spränga parlamentsbyggnaden i luften. Tanken var att även Jacob I skulle stryka med, ”sprängas tillbaka till Skottland”, som Fawkes uttryckte det.

På våren 1605 hyrde attentatsmännen en källare under parlamentet. De hjälptes sedan åt att fylla den med 2, 5 ton sprängmedel.

I slutet av oktober gick det rykten om att planerna kommit till myndigheternas kännedom. Trots det valde man att gå vidare, även om flera av konspiratörerna vidtog åtgärder för att kunna lämna London. Fawkes var dock den som skulle sätta eld på krutet, och han var därför ensam i källaren vid dagen för dådet.

Dessvärre för Fawkes så hade planerna verkligen avslöjats. I ett brev författat av en av hans medkonspiratörer. Fawkes greps, avrättades – och fick en dag uppkallad efter sig. En del, som roas av politisk satir, brukar dessutom framhålla att Guy Fawkes är den ende som gått in i parlamentet med ärliga avsikter.

onsdag 31 oktober 2007

Historia för alla

Alla gymnasister ska läsa historia framöver. Det rapporterar bland annat SvD och DN. Att historia ska bli ett kärnämne har ju annars varit på gång en längre tid. Efter valet 2006 sköts det dock på framtiden.

Men nu ser det alltså ut att bli av – år 2010. Enligt Jan Björklund är det en mycket viktig reform, eftersom historia är ”ett av våra kulturbärande ämnen”. Det lär oss dessutom "varför världen ser ut som den gör idag".

Också den politiska oppositionen och LR-ordföranden Metta Fjelkner är positiva till förändringen. Fjelkner påminner om att man utan historia får svårt att förstå ”sin framtid och samtid”.

I själva verket torde det vara svårt att hitta någon som kritiserar förslaget. De skäl som förs fram i dess favör är naturligtvis också relevanta.

Ändå kan det finnas anledning att påminna om ytterligare ett. Jag hörde nyligen om en lärare som av en elev fick ta emot ett ganska bisarrt påstående om judar. När läraren inte lyckades övertyga eleven om det tvivelaktiga i påståendet, bad han istället denne att underbygga det med hjälp av några källor.

En stund senare återvände eleven med källorna i näven. De bestod av några utskrifter från nätet. Vid en närmare granskning visade det sig att de utgjordes av två kommentarer till en blogg.

I det här fallet var det alltså inte ens blogginlägget självt som användes för att stärka påståendet om judar. Det var några anonyma kommentarer. En av historieämnets viktigaste uppgifter är att råda bot på den typen av källhantering.

måndag 29 oktober 2007

Slaveri

Nyligen skrev jag om den massiva kritik som Kitimbwa Sabuni riktat mot andra delen av Dick Harrisons Slaveri - en världshistoria om ofrihet. Sabunis invändningar gick ut på att Harrison betonade afrikanernas egen roll i den transatlantiska slavhandeln alltför kraftigt.

Nu har Dick Harrison bemött kritiken. Det sker i pappersupplagan av DN idag måndag.

I sitt svar skriver Harrison bland annat att hans arbete är en syntes av andra forskares verk. Det är alltså inte resultatet av egna arkivstudier. Därför kan hans slutsatser näppeligen vara så extrema som Sabuni vill göra gällande. Snarare är det så, menar lundaprofessorn, att de flesta forskare anser att afrikanska slavhandlare var viktiga kuggar i den europeiska slavhandeln.

Harrison påpekar även att Sabuni tycks röra till tidsbegreppen. Under den period som är aktuell i Harrisons bok – 1500-1800 – fanns det knappast några européer inne på den afrikanska kontinenten. De höll till längs kusterna och var följaktligen beroende av att slavarna fraktades dit av lokala slavhandlare.

Som jag nämnt tidigare har jag ännu inte läst Harrisons bok. Men hans försvar av den framstår som rimligt. Inte minst modern förintelseforskning har visat att kategorier som offer, förövare, åskådare och hjältar knappast är enkla och entydiga. De är snarare ytterst differentierade och tämligen skiftande till sin karaktär.

Att visa på det är inte att frånta förövarna deras ansvar; det innebär heller inte att offren automatiskt skuldbeläggs. Det råkar bara vara så, att mycket komplexa skeenden oftast undandrar sig allför grova generaliseringar.

fredag 26 oktober 2007

Eva Ebner

Senaste numret av tidningen Världens historia innehåller kuslig läsning. En av artiklarna tar nämligen upp de otaliga våldtäkter som tyska kvinnor utsattes för av ryska soldater under andra världskrigets slutskede.

Upp emot en miljon kvinnor uppges ha blivit våldtagna när ryssarna ryckte fram mot Berlin österifrån. Många civila flydde i takt med att tyska armén pressades tillbaka. Men åtskilliga blev också kvar, inneslutna i städer och byar. Där löpte de stor risk att dödas, misshandlas och våldtas när ryssarna skulle hämnas alla de övergrepp som tyskarna begått på rysk mark tidigare under kriget.

Starkast intryck gör de ögonvittnesskildringar som finns med i artikeln. En av dem kommer från Eva Ebner. Hon berättar hur två sovjetiska soldater släpar iväg med henne efter erövringen av Danzig 1945. Den ene våldtar henne, den andre håller en kniv mot hennes hals. Fler och fler soldater kommer in i rummet. Övergreppen pågår i timmar. Till slut ber hon för sitt liv inför en officer.

Några timmar senare ber en annan rysk officer henne att peka ut förövarna. De brott de har begått är belagt med dödsstraff. Hon känner igen flera av soldaterna, men väljer att tiga. På så sätt skonar hon deras liv.

onsdag 24 oktober 2007

Vad ska vi tala om idag då?

I Danmark har man infört en s k innehållskanon i historia. Det innebär i korthet att 25-40 perioder och händelser i dansk och europeisk historia utgör en grund – en kanon – i historieundervisningen.

Bakom beslutet ligger bl a det faktum att danska högskolestudenter har visat sig ha tämligen ytliga historiska kunskaper. Många av dem vet exempelvis inte när D-dagen ägde rum.

Tanken på att historieämnet måste stärkas – i såväl Sverige som Danmark – sympatiserar nog många med. Men meningarna går säkert isär om huruvida den främsta orsaken till detta är elevernas dåliga allmänbildning.

Behöver en elev kunna placera D-dagen exakt i tiden – om hon nu inte har för avsikt att ställa upp i Jeopardy? En del tycker förmodligen att det är viktigare att hon vet vad D-dagen innebar. Och gör hon det, så lär hon också kunna dra slutsatsen att den utspelade sig i slutet av andra världskriget.

Egentligen är hela tanken på att vi skulle kunna komma överens om ett nationellt ”bildningsarv” ganska märklig. I vår föränderliga värld behöver man någonting att hålla fast vid, att orientera sig utifrån – visst. Och historien kan tjäna som ett utmärkt verktyg i det sammanhanget. Den ger perspektiv, erbjuder ett slags ”tidsdjup” som förtydligar identiteten hos enskilda individer och hos hela regioner och länder.

Historia innebär också en möjlighet till inblick i främmande människors villkor. Att ta del av vad andra människor - på andra platser, i andra tider - har levt under för omständigheter, kan ge våra egna liv en ytterligare klangbotten. Det kan, helt enkelt, medföra att vi tar vår egen tid och vår egen tillvaro något mindre för given.

Men vägen fram till ett sådant "bruk" av historien går knappast via klubbandet av ett antal viktiga händelser som alla ska känna till. Om en viss härskare var en landsfader eller en tyrann är en relevant frågeställning. Hur bilden av honom (eller henne) har använts genom historien likaså. Utifrån vilka händelser, och vilken härskare, man sedan väljer att diskutera frågan är dock inte alls lika givet.

tisdag 23 oktober 2007

Om inte

Attentatet mot Adolf Hitler den 20 juli 1944 har sysselsatt många. Bakgrunden till det och själva händelseförloppet är därför välkända.

En antal högre tyska officerare har länge tyckt att Hitler driver Tyskland i fördärvet. Efter flera inställda kuppförsök bär till slut en av dem, Claus Schenk von Stauffenberg, en väska med en sprängladdning in till kartrummet i Wolfsschanze.

Vid just det tillfället befinner sig Hitler och ytterligare ett tjugotal man därinne. När Stauffenberg en stund senare lämnar rummet igen, utan väska, placeras bomben under ett tungt ekbord, en bit bort från Hitler. Väskan står nämligen i vägen.

Smällen då bomben detonerar är rejäl, och fyra man dödas. Men Hitler överlever. Öppna fönster och skyddet från den tunga bordsskivan bidrar till att skadeverkningarna trots allt inte blir så stora som de hade kunnat bli.

Hitler och naziregimem får fortsätta i ungefär tio månader till. Stauffenberg och hans allierade avrättas.

På senare år har denna händelse varit mumma för folk som är intresserade av s.k. kontrafaktiska resonemang. De har spekulerat rätt friskt i vad som skulle ha hänt om Hitler faktiskt dödats i attentatet.

Skulle kriget då ha avslutats 1944 – med allt vad det innebär av räddade liv och minskat lidande? Och om Hitler hade oskadliggjorts långt tidigare, vilket det fanns planer på, vilken vändning hade historien tagit då?

Det går inte att komma ifrån att den typen av frågeställningar ofta fäster väldigt stor vikt vid historiens aktörer. Och det är klart: utan Hitler hade saker och ting sett annorlunda ut. Men i vilken utsträckning? Hur sliter man egentligen loss en person från det ramverk – den struktur – som omger honom?